Bellissima betyder "jättevacker" eller "mycket vacker". Det är en förstärkt form av "bella" (vacker), vilket ger ordet en extra känsla av intensitet och beundran.
I den här låten använder Annalisa ordet för att beskriva sig själv i ett ögonblick av sårbarhet och besvikelse, "Ero bellissima" (Jag var jättevacker). Det är ett kraftfullt ord som fångar känslan av att vara på topp men ändå bli lämnad, vilket gör det både relaterbart och minnesvärt.
”Bellissima” känns som ett nervöst, flirtigt återseende mellan två personer som fortfarande dras till varandra. De har mest varit tillsammans hemma, och berättaren frågar: ”Insieme solo dentro casa, che senso ha” [Bara tillsammans hemma, vad är meningen med det?]. Hon stör sig på att den andra inte pratar om henne med någon och tycker att hon förtjänar bättre. Ändå tänker hon på honom utan att skriva, vilket hon kallar ”un classico” [en klassiker]. När han plötsligt dyker upp blir hon både överraskad och glad: ”Oddio però tu mi piaci” [Herregud, men jag tycker ju om dig].
Det roliga är hur snabbt hennes noggrant ordnade fasad rasar. Hon har gjort ”i salti mortali” [bokstavligen volter i luften, här ungefär gjort stora ansträngningar] och försökt hålla tillbaka gråten med träningsmusik, Adidas-shorts och ett desperat ”Chiamatemi un medico” [Ring en läkare]. Samtidigt saknar hon honom så mycket att hon inte kan sova. Refrängen blir både anklagelse och självpresentation: ”Quella volta non dovevi andare via, ero bellissima” [Den gången skulle du inte ha gått, jag var vacker]. Hon väntade på honom i Saint Laurent, alltså klädd i det lyxiga modemärket, och vill att han ska förstå exakt vad han missade. Frågan ”Dove vai? Ma che cosa vuoi?” [Vart ska du? Vad vill du?] låter därför både sårad och väldigt flirtig.