Buganvilias betyder bougainvilleor, en färgstark klätterväxt med blommor som ofta förknippas med varma länder och medelhavsträdgårdar.
I sången återkommer bilden av en trädgård med rosor och buganvilleor, där paret har delat minnen. Det ovanliga och poetiska ordet gör trädgården levande, samtidigt som den blir en symbol för kärleken och saknaden efter den andra personen.
Tänk dig att du går genom en trädgård där nästan allt har vissnat, förutom några få blommor som fortfarande kämpar för att hålla sig vid liv. Det är precis den bilden mexikanska Natalia Lafourcade ger oss här. Hon sjunger: ”De todas las flores que sembramos / Sólo quedan unas encendidas” (Av alla blommor som vi sådde / Finns det bara några få tända kvar). Blommorna som är ”encendidas” liknas vid små flammande lågor. Varje morgon undrar de när den där personen ska komma tillbaka för att sjunga för dem. Det är en vacker men rätt ensam bild av kärlek som runnit ut i sanden.
Sedan drar hon fram ett specifikt, stökigt minne som känns så äkta: ”En las calles de Madrid borrachos fuimos sin un rumbo fijo” (På Madrids gator gick vi fulla utan något bestämt mål). Uttrycket ”sin un rumbo fijo” betyder ordagrant 'utan fast kurs' och sätter fingret på den där friheten man har ihop när man är ung och förälskad. Mitt bland alla minnen av ”rosas buganvilias” (bougainvillearosor) kommer också insikten att beröringen nu svider: ”suave como espina / Se me va clavando sobre el pecho” (mjuk som en tagg / Den borrar sig in i mitt bröst). Kärleken var söt och god då, men nu är den som en tagg i bröstkorgen medan månen fäller tårar över havet.