Camélia är en vacker blomma, kamelia. Det är ett ovanligt och poetiskt ord att hitta i sångtexter, vilket gör det minnesvärt.
I den här sången används ordet i en metaforisk mening: "Camélia ficou viúva" (Kamelia blev änka). Det ger en känsla av förlust och ensamhet, vilket förstärker sångens tema om "solidão" (ensamhet) på ett gripande sätt.
I ”Dança Da Solidão” av den brasilianska artisten Marisa Monte, med Paulinho Da Viola, blir ensamheten något nästan fysiskt: ”Solidão é lava que cobre tudo” [Ensamhet är lava som täcker allt]. Den lämnar en bitter smak och ett stelt leende med ”tänder av bly”. Refrängen är både enkel och märklig: ”Danço eu dança você / Na dança da solidão” [Jag dansar, du dansar / i ensamhetens dans]. Här dansar två människor tillsammans, men ensamheten försvinner inte. Ordet desilusão betyder besvikelse eller desillusion, och upprepas som en takt i sången.
Verserna nämner Camélia, som blev änka, Joana, som blev förälskad, och Maria, som försökte ta sitt liv på grund av sin kärlek. Berättaren minns också faderns varning: ”Meu filho tome cuidado” [Min son, var försiktig], samtidigt som framtiden alltid ses genom det förflutna. När gryningen kommer vandrar tankarna, fingrarna rör sig över violan och månen lyser full. Sedan öppnas en liten dörr till hopp: ”Uma fonte de água pura” [En källa med rent vatten]. Den som dricker där slipper bitterheten. Det är en vacker kontrast till all lava, sorg och besvikelse tidigare i texten.