Salaud är ett informellt och ganska starkt ord som betyder "skurk" eller "svin". Det är inte ett ord man hör varje dag i sånger, vilket gör det minnesvärt.
I låten använder Carla Bruni det för att beskriva tiden: "Que le temps qui glisse est un salaud" (Att tiden som glider förbi är en skurk). Det ger tiden en personlig, nästan elak karaktär, som om den medvetet stjäl våra liv och glädjeämnen.
Carla Bruni startar den här låten med en rejäl dos vardagsfilosofisk pessimism: folk säger till henne att livet inte är värt särskilt mycket, att det vissnar lika snabbt som rosor, och att tiden är en riktig skitstövel – ordagrant kallar hon den un salaud i raden "On me dit que le temps qui glisse est un salaud" (Man säger till mig att tiden som rinner iväg är en skitstövel). Hon lägger till att tiden syr kappor av våra sorger ("Que de nos chagrins il s'en fait des manteaux"). Ödet skrattar åt oss, lyckan verkar finnas inom räckhåll, men sträcker man ut handen blir man bara galen. Det är ganska mörkt, nästan lite dramatiskt överdrivet.
Men så kommer vändningen som förändrar allt: "Pourtant quelqu'un m'a dit / Que tu m'aimais encore" (Ändå var det någon som sa till mig / Att du fortfarande älskade mig). Det räcker med det där lilla ryktet för att hela den dystra världsbilden ska skaka. Det roliga är att hon inte ens minns vem som sa det, bara att det var sent på natten och en röst som viskade en hemlighet. Hon vet inte ens om personen talade sanning, och frågar sig gång på gång: "Serait-ce possible alors?" (Skulle det vara möjligt då?). All cynism i världen faller platt inför tanken på att ett gammalt ex kanske vill ha en tillbaka.