Salaud är ett informellt och ganska starkt ord som betyder "skurk" eller "svin". Det är inte ett ord man hör varje dag i sånger, vilket gör det minnesvärt.
I låten använder Carla Bruni det för att beskriva tiden: "Que le temps qui glisse est un salaud" (Att tiden som glider förbi är en skurk). Det ger tiden en personlig, nästan elak karaktär, som om den medvetet stjäl våra liv och glädjeämnen.
Carla Bruni, en artist med rötter i Frankrike och Italien, sjunger om ett kärleksbudskap som kanske är för bra för att vara sant. Omgivningen säger att livet är kort och skört: ”On me dit que nos vies ne valent pas grand-chose” [Man säger att våra liv inte är värda särskilt mycket]. Tiden beskrivs som hänsynslös, nästan som en person som samlar på människors sorger och gör kappor av dem. Sedan kommer den lilla men omvälvande nyheten: ”Quelqu’un m’a dit que tu m’aimais encore” [Någon sa till mig att du fortfarande älskar mig]. Det franska ordet encore betyder ”fortfarande” eller ”igen”, och här öppnar det plötsligt dörren till en kärlek som kanske inte är över.
Det fina är att berättaren själv tvivlar. Hon minns inte vem som gav henne beskedet, bara rösten från en sen natt: ”Je ne me souviens plus” [Jag minns inte längre]. Var det ett riktigt meddelande, ett rykte eller något hon önskar vore sant? Refrängens fråga ”Serait-ce possible alors?” [Skulle det då vara möjligt?] återkommer som en försiktig chansning. Samtidigt driver texten lite med livets stora löften: lyckan sägs finnas inom räckhåll, men när man sträcker fram handen kan man ändå bli tokig. Det gör sången både romantisk och härligt osäker, som ett hemligt meddelande man fortsätter läsa om och om igen.