Viima betyder 'bitter vind' eller 'iskall drag'. Det är ett specifikt och målande ord för en kall, genomträngande vind, ofta förknippad med höst och vinter.
I låten sjunger Sanni om "Marraskuun viima vasten puhaltaa" (Novembervinden blåser emot). Ordet förstärker känslan av kyla och obehag, både fysiskt och emotionellt, vilket speglar den melankoliska stämningen i låten om ett förlorat förhållande.
Det här är en låt som sätter ord på den där märkliga, stela stunden när man träffar ett ex på stan. Finska popartisten Sanni beskriver mötet utan att linda in någonting. Ansiktet är bekant, men rösten låter annorlunda, och även om det är trevligt att prata känner hon inte personen längre: Katselen sua, sä näytät samalta / Mutta äänessäs on jotain uutta ("Jag tittar på dig, du ser likadan ut / Men det är något nytt i din röst"). Huvudbudskapet hamras in direkt: Koska me ei olla enää me ("För att vi inte är vi längre"). Varken mer eller mindre.
Sanni använder kalla, konkreta detaljer som gör situationen nästan plågsamt tydlig. Hon fryser i Helsingfors blåsiga novemberrusk och gatorna flyter av skräp, men han erbjuder inte sin jacka fast han ser att hon hackar tänder: Mulla on kylmä sen kyllä huomaat / Mutta et tarjoo sun takkia ("Jag fryser, du märker det nog / Men du erbjuder inte din jacka"). Livet har helt enkelt rullat vidare till en ny verklighet där julklapparna ska köpas till någon helt annan. Han får följa henne hem, visst, men dörren förblir låst: Voit saattaa kotiin, muttet pääse enää sisälle ("Du kan följa med hem, men du slipper inte in längre"). Sår läker inte om man river i dem, så det är bara att vända om och gå.