Squarciagola betyder "för full hals" eller "av full kraft". Det är ett levande och uttrycksfullt ord som inte är så vanligt i vardagligt tal.
I låten använder Ultimo det för att beskriva hur människor som har blivit exkluderade ändå kan skratta högt och obehindrat ("Ridere a squarciagola"). Det förmedlar en känsla av rå, obunden glädje trots motgångar, vilket gör det till ett minnesvärt och engagerande ord.
I ”22 Settembre” av den italienska artisten Ultimo möter vi en person som hellre vill leva nära det verkliga än jaga en avlägsen framtid. Han säger: ”Preferisco vivere” [”Jag föredrar att leva”] och ”Io la vita la prendo com’è” [”Jag tar livet som det är”]. Det finns en fin envishet i det: han vill hålla fast i människor och ögonblick i stället för att ge upp, och han vill njuta av ”anche un semplice minuto” [”även en enkel minut”]. Samtidigt är texten full av motsägelser. Han ber någon att lita på honom och hoppas att personen ska rädda honom, men erkänner också sin kyla. Han vill lämna gamla övertygelser bakom sig och bygga nya med egna ord, nästan som om kärleken och livet kunde börja om från en blank sida.
Datumet i titeln blir en konkret minnespunkt. Den 22 september vill han återvända till en särskild plats, men säger att han inte kan göra det nu. Han måste resa sig och kliva av, medan framtidståget får gå utan honom: ”Non prenderò quel treno che porta nel futuro” [”Jag tar inte tåget som leder till framtiden”]. I stället väljer han vägen som redan har börjat av sig själv. Bland höstkvällar, ett minne från en park och en gammal galen man som berättar om saker som aldrig hänt finns också en tydlig vilja att fortsätta: ”Cantare in pieno inverno / Per dar la primavera” [”Sjunka mitt i vintern / för att ge våren”]. Det är en vacker och lite storslagen idé, men texten håller den nära marken: att sjunga för människor, hålla fast vid en enkel minut och försöka nå fram till sitt mål.