Brusques kommer från verbet brusquer, som betyder att vara abrupt, rycka till, eller behandla någon oväntat hårt. Det är ett intressant ord som inte är supervanligt i vardagsspråk.
I låten sjunger artisten: "Tu as bien grandi et tu me brusques" (Du har vuxit upp och du rycker till mig/är abrupt mot mig). Det fångar en känsla av att relationen har förändrats och att den andra personen nu agerar på ett sätt som är oväntat eller kanske lite hårdhänt, vilket skapar en spännande dynamik i texten.
”Eté 90” handlar om en vänskap som en gång var full av kungakronor och tonårsförälskelse, men som nu har fastnat i ett försiktigt rollspel. Berättaren minns 90-talet: ”Souviens-toi des années 90” [Minns 90-talet], när den andra personen var ”mon roi” [min kung] på skolgården. Nu har personen vuxit upp, kommer nära och ibland vilar i berättarens armar, men berättaren vågar ändå inte släppa fram kärleken. ”On va s’en tenir simplement à nos rôles” [Vi håller oss helt enkelt till våra roller] låter nästan som ett avtal mellan två människor som vet att det finns mer där, men som bestämmer sig för att inte röra vid det.
Det fina, och lite frustrerande, är hur tydligt berättaren erkänner sin egen skuld: ”c’est moi qui ai chassé les roses” [det var jag som jagade bort rosorna]. Rosorna blir en bild för romantik och möjligheter, medan ”j’ai bien trop peur pour casser les choses” [jag är alldeles för rädd för att förstöra saker] säger exakt varför inget händer. Uttrycket ”en moins d’deux” betyder ungefär ”på nolltid”, så relationen har rusat utför utan att de riktigt velat se det. Och när berättaren sjunger ”Plus tu t’approches et plus j’appuie sur pause” [ju närmare du kommer, desto mer trycker jag på paus], blir hela låsningen nästan komiskt konkret. Trots löftet ”Je serai là, toujours ton épaule” [jag ska finnas där, alltid vara din axel att luta dig mot] slutar bilden i mörker: de sitter ensamma om kvällarna och håller fast vid sina roller i stället för att dansa den där långsamma dansen tillsammans.