Duna betyder ”sanddyn”, alltså en hög av sand som formats av vinden. I sången förekommer ordet i den poetiska bilden ”de tierra, sal y duna”, där det tillsammans med jord och salt skapar en stark känsla av natur, landskap och motståndskraft.
Lido Pimienta sjunger om att ha gett allt och stå tomhänt kvar. Verserna radar upp det hon har levt, lidit, lärt sig och väntat på, och varje gång kommer samma slutsats: "ya no me queda nada" (jag har ingenting kvar).
Men låten är inte uppgiven. I refrängen säger hon "soy mujer de lluvia, de sangre en luna" (jag är en kvinna av regn, av blod i månen) och att hon inte är rädd för döden. Hon väntar på den "de frente y sonriente" (öga mot öga och leende). Smärtan bär hon inombords, men den knäcker henne inte, och det är just den kombinationen av förlust och styrka som gör låten så stark att lyssna på.