Kehribarım betyder "min bärnsten". Det är ett vackert och lite ovanligt ord som inte dyker upp i varje turkisk låt, vilket gör det extra intressant.
I låten används det som en öm och värdefull benämning på den älskade. Precis som bärnsten är något sällsynt och dyrbart, beskriver sångaren sin kärlek som något lika unikt och omhuldande, som har mognat och blivit ännu mer värdefullt med tiden. Det ger en djupare, poetisk dimension till kärleksförklaringen.
I "Kehribar" sjunger Ebru Yaşar och Burak Bulut om en kärlek som är både vacker och smärtsam. Låten handlar om att vara så djupt förälskad att det känns som att man förlorar sig själv, trots att man vet att det kan leda till sorg. De sjunger om hur den älskade är så speciell, men också hur deras hjärta slår oregelbundet på grund av denna kärlek: "Ritmi kalbimin çok düzensiz / Yaşamak denmez buna vur düzelsin" (Mitt hjärtas rytm är väldigt oregelbunden / Detta kan inte kallas att leva, slå det så det blir bättre). Det är en känsla av att vara fångad i en mörk plats på grund av kärleken, som om mörkret har slukat dem.
Texten beskriver också hur den älskade har orsakat djupa sår: "Açtığın yaralar hayli derin" (Såren du öppnade är ganska djupa). Trots smärtan kan de inte glömma personen, och de liknar sig själva vid "Yıllanmış kehribarım" (Min åldrade bärnsten), som om de har burit på denna kärlek och smärta under lång tid. Det är en berättelse om att acceptera sitt öde och sin kärlek, även om det innebär att man blir förkrossad: "Kul kaderini yaşar ben de seni" (En tjänare lever sitt öde, jag lever dig).