Boiadeira är ett brasilianskt ord för en kvinna som arbetar med boskap, ungefär "cowgirl" eller en kvinnlig boskapsskötare. Det är ett regionalt och färgstarkt ord som ger en tydlig bild av livet på landet.
I låten föreställer sig berättaren deras framtida dotter som "a filha boiadeira", en boskapsskötande dotter i deras tänkta liv på landet. Ordet är extra minnesvärt eftersom det knyter samman kärlek, lantlig brasiliansk kultur och drömmen om ett liv som aldrig blev verklighet.
Har du någonsin legat i sängen, stirrat upp i taket och tänkt på någon från förr? I "Nosso Quadro" sätter den brasilianska sertanejo-stjärnan Ana Castela fingret på precis den känslan. Hon börjar med frågan alla ställt sig: "Será que se fosse hoje / A gente dava certo?" (Skulle det ha fungerat om det vore idag?). Det finns inget hat eller bitterhet kvar här, bara en stark saudade (en djup längtan eller saknad) och en stilla sorg över att sagan tog slut mitt i allt. Låten tar oss tillbaka till slutet av 2017 när hon pluggade till tandläkare ("Odonto", kort för odontologia) och den andra personen läste till veterinär ("Vet"). Den där bortglömda jeansskjortan i pickupen ("A sua camisa jeans na minha caminhonete") och vännerna som fortfarande undrar vart flamman tog vägen gör historien så träffande och personlig.
Det mest fantastiska med texten är den framtid hon sörjer, en framtid som bara blev av i hennes egna tankar. Hon drömde om bröllopsfotot som aldrig kom upp på väggen: "Agora o nosso quadro casando na igreja / Não vai ser pendurado" (Nu kommer vår tavla när vi gifter oss i kyrkan inte att hängas upp). Istället för ett bröllop och ett lantliv med boskapsskötsel ("Nós dois tocando o gado") och en liten cowgirl-dotter ("A filha boiadeira"), blev det ingenting. Ändå landar hon i en otroligt fin tröst: det var äkta kärlek, även om det inte varade hela livet ut.