Подвенечная betyder 'brud-' eller 'vigsel-'. Det är ett vackert och lite mer formellt ord som ofta förknippas med bröllop och ceremoniella kläder.
I sången används det i frasen "Мария Подвенечная птица" (Maria, brudfågeln), vilket skapar en poetisk och nästan mytisk bild av karaktären Maria. Ordet ger en känsla av renhet, högtidlighet och kanske en antydan om en förlorad oskuld eller en önskan om ett nytt liv, vilket gör det både intressant och minnesvärt.
Det här är en märklig och underbart kaotisk färd mot en fest som låter mer som en dröm än en riktig tillställning. Berättaren säger: ”Сколько мы ни пели все равно, что молчали” [Hur mycket vi än sjöng var det ändå som om vi teg]. Därför har det heliga vattnet blivit dött, och ”колеса печали” [sorgens hjul] har kört över dem. Ändå går de mot ”Праздник урожая во Дворце труда” [Skördefesten i Arbetets palats]. Skörden brukar förknippas med överflöd och firande, medan Arbetets palats låter officiellt och kollektivt. Tillsammans blir orden både högtidliga och lite absurda, som om människorna försöker köpa en biljett till hoppet trots att allt omkring dem har gått sönder.
Bilderna blir allt mer oväntade: en maskin som inte går att reparera, vägar som aldrig har funnits, en faun som smyger över fältet och en stjärna som har fallit från himlen och knackar på dörren. Rosa från kolchosen och Maria, ”Подвенечная птица” [brudfågeln], är beredda att ge allt de har för en biljett. I slutet finns svarta sotgrytor, trasiga tåg i antika ruiner, Eremitagets konstverk under förbipasserandes fötter och en dirigent som är helt döv. Det är roligt på ett mörkt sätt, men också mycket ensamt: berättaren väntar vid kajen under en stjärnlös natt och säger samtidigt, ”Мы в самом начале” [Vi är alldeles i början]. Festen blir alltså inte målet efter en lyckad resa. Den är en märklig samlingspunkt mitt i sammanbrottet, kanske den enda plats där det fortfarande går att hoppas.