Diyar betyder ungefär ”land”, ”trakt” eller ”nejd”, men låter mer poetiskt och avlägset än det vanliga turkiska ordet ülke. I raden “Kendini bu diyardan” syftar det på att rädda sig själv från denna plats eller värld, vilket ger sången en mystisk och nästan sagolik stämning.
Canozan målar upp en drömlik stad där någon har blivit sårad: “Üzmüşler bebeğimi” [de har gjort min älskling ledsen]. Berättaren försöker förstå varför, medan personen framför honom verkar försvinna in i sin egen bild: “Tam yüzüne dalmışken / Çizmiş kendi resmini” [just när jag hade försjunkit i hennes ansikte / målade hon sin egen bild]. Ordet yâr betyder ungefär älskling eller käresta. När han säger “N’olursun kaç kurtar / Kendini bu diyardan” [snälla, fly och rädda dig själv från det här landet] låter staden som en plats man måste komma undan från, inte som ett tryggt hem.
Sedan blir bilderna ännu större och mer dramatiska. “Güneş’i ararken / Peşini bırakmaz Ay” [när du letar efter solen / lämnar månen dig inte] beskriver hur månen följer efter, trots att man söker ljus. Refrängen ber någon att bränna staden från början: “Sar, bu şehri en başından yak / İyice yak” [omslut och bränn den här staden från början / bränn den ordentligt]. Det är ett hårt och nästan filmiskt sätt att säga att allt måste börja om. Samtidigt finns en liten öppning: “Ne yalnızlık ne hüzün / Bu gecenin gündüzü var” [varken ensamhet eller sorg / den här natten har en dag]. Men väggarna är trånga, och berättaren påminner om att han inte är odödlig. Låten rör sig alltså mellan flykt, förstörelse och hoppet om att natten faktiskt tar slut.