Колискова betyder 'vaggvisa' på svenska. Det är ett vackert och ömt ord som framkallar känslor av barndom, trygghet och kärlek.
I låten återkommer ordet "колискова" flera gånger, vilket understryker dess centrala roll. Det handlar om minnen från modern som sjöng vaggvisor, och hur dessa melodier nu förs vidare till nästa generation. Ordet är inte bara en sång, utan en symbol för hem, familj och tradition.
"Додому (Dodomu)" känns som ett långt, lite tårögt sms hem till mamma, förvandlat till en låt. Texten kretsar runt längtan tillbaka till barndomshemmet: han lovar gång på gång att komma hem igen, "Повернусь додому, я обов'язково" [Jag kommer hem, jag, absolut]. Tårarna blir till naturbilder: "Сльози першою росою" [Tårar som den första daggen], som om känslorna på riktigt ligger på gräset utanför huset där han växte upp. I "батьківській хаті" [föräldrarnas hus] är stjärnorna "яскравіші" [klarare], och mamman som "вчила мене мати, співала колискову" [mamma lärde mig, sjöng en vaggvisa] är centrum för allt.
Samtidigt står han nu på en stor scen: "Із маленького стульчика рано виростає велика сцена" [från den lilla stolen växer en stor scen fram]. Den där lilla pallen där barnet sitter och lyssnar på vaggvisor blir till en scen där "весь зал пульсує з тобою" [hela publiken pulserar med dig] och du "віддаєш всього себе" [ger hela dig själv]. Det är ganska rörande: mitt i framgången upprepar han "Не забувай хто ти" [glöm inte vem du är], och erkänner "я так давно не бачив мами" [det var så länge sedan jag såg mamma]. Till och med havet jämförs med hemlängtan: "Море не таке солоне, як ті сльози щастя, як туга за домом" [havet är inte lika salt som de där lyckotårarna, som längtan hem]. Vaggvisan går vidare "по колу" [i en cirkel], från storken och marabun till nästa generation, "щоби своїм дітям заспівати знову рідну колискову" [för att sjunga den igen för sina egna barn]. Det är samma enkla idé genom hela låten: hur långt du än flyger, så sitter den där gamla vaggvisan kvar i dig.