LEARN LYRICS

Pohjola är ett poetiskt och mytologiskt namn för Norden, särskilt Finland. Det är inte bara en geografisk term utan bär också med sig en känsla av det karga, men vackra, nordiska landskapet och dess invånare.

I låten används "Pohjola" för att beskriva den finska identiteten och det unika med att leva i Finland, med dess utmaningar som kyla och mörker, men också den starka gemenskapen och sisu (uthålligheten) som präglar folket. Det är ett ord som väcker stolthet och igenkänning för den som känner till den nordiska kulturen.

Olli Halonens låt ”Pohjola” är en humoristisk och kärleksfull hyllning till Finland och dess invånare. Den börjar med att beskriva det karga landskapet – ”Aluks oli suo, kuokka Jussi / Pohjoista lakeutta julmetusti” [Först var det träsk, hacka Jussi / Nordliga slätter enormt] – och undrar vem som är galen nog att odla det, för att sedan välkomna oss till Finland. Låten målar upp en bild av det finska folket som segt och uthålligt, ”katajainen kansa” [enbärsfolket], som inte ger upp sitt hem trots svårigheter. Samtidigt skämtar den om den typiska finska drömmen om att flytta till Spanien om man vinner på lotto, men konstaterar att inte ens en storvinst ändrar en person i grunden – ”Täysosumakaan ei ihmistä muuta” [Inte ens en fullträff ändrar en människa].

Låten fortsätter med att beskriva hur den finska naturen och klimatet formar människor. Den hårda frosten som förstör skörden lär även den mest envisa ödmjukhet, och midsommar firas ibland i snöblandat regn – ”juhannustanssit räntäsateessa juhlitaan” [midsommardans firas i snöblandat regn]. Refrängen är en kaxig förklaring av finsk sisu: ”En mä pakkasta pelkää / Ei se pysty mun Corollaan” [Jag är inte rädd för kylan / Den rår inte på min Corolla]. Det är en blandning av acceptans och trots, där man ramlar men alltid reser sig igen. Låten är full av igenkännbara finska drag: svart humor, att man går till läkaren först när det är riktigt illa, och att man älskar att se på kätteljonoa [köer för att skaka hand] som underhållning. Det är en ”siunaus kirous” [välsignelse förbannelse] att födas i Pohjola, men trots klagomål på sommar och vinter, återvänder man alltid hem från utlandsresor. För finländarna är det ”rujo on kaunista” [det fula är vackert], som sisu, bastun och bandet Popeda. Kanske är det en bit av himlen, eller så är de bara galna som bor i Finland!