Sultanım betyder "Min Sultan". Det är en titel som historiskt sett användes för att tilltala en sultan eller en person av kunglig börd, men i en romantisk kontext som denna så används det för att uttrycka djup vördnad och kärlek till den älskade.
I sången tilltalar sångaren sin älskade som sin "Sultan", vilket visar på den enorma respekt och hängivenhet han känner. Det är ett vackert och lite ovanligt ord som ger sången en tidlös och nästan sagolik känsla.
I ”Sultanım” av den turkiske artisten Mustafa Ceceli kommer en person till sin älskade med hela sitt hjärta i händerna. Hen ser den andres blick som så stark att den gör ont och beskriver orden som ”Abu hayat” [livets vatten], ett poetiskt uttryck för något som ger nytt liv. Därför säger hen: ”Gül olup yeşermeye geldim” [jag har kommit för att grönska och bli en ros]. Personen känner sig ofullständig och ber den andra att få bli hel: ”Ben aciz, ben yarım, sana tamam olmaya geldim” [jag är hjälplös, jag är halv, jag har kommit för att bli hel hos dig].
Bilden av en ”şeyda bülbül” [en galen eller passionerad näktergal] som landar på en rosenkvist gör kärleken nästan som en sångfågel som söker sin plats. Berättaren säger också att det brinner inuti och att det inte finns någon plats bortom den älskade. I refrängen blir bönen ännu större: ”Kabul et n’olur sultanım” [acceptera mig, snälla, min sultan] och ”Aşkınla yanmaya geldim” [jag har kommit för att brinna i din kärlek]. I den andra versen förvandlas personen från sten, berg och jord till ett hav, från någon utan kärlek till någon som hittar sig själv. Till och med från ”yaşayan bir ölü” [en levande död] vill hen födas på nytt i den älskades hjärta. Det är stort, dramatiskt och väldigt vackert, med en berättare som inte ber om lite kärlek utan erbjuder hela sitt liv.