LEARN LYRICS

Louhokseen är illativformen av louhos, ”stenbrott”, och betyder ”ner i stenbrottet”. Det är ett ovanligt och bildstarkt ord som i sången förekommer i den tragikomiska raden om Nurminen, vars lovande fotbollskarriär gick om intet när han berusad föll ner i ett stenbrott.

I ”1972” möter vi ett gammalt klassgäng som ser tillbaka på vad de drömde om och vad de faktiskt blev. Kristian gjorde en bild av Gud i klassrumstaket med snus, Susanna valde ett annat liv, och Nummelin sitter fortfarande ensam i hörnet med samma glasögon. Berättaren minns också hur han avundades Roope, men nu tappar Roope byxorna på dansgolvet. Det är roligt, lite elakt och väldigt mänskligt: skolans roller finns kvar, men åren har gjort dem mindre storslagna.

Refrängen säger: ”Meidän piti muuttaa maailmaa” [Vi skulle förändra världen]. I stället blev de murare, taxichaufförer, skomakare, ensamstående mammor, bilförsäljare, läkare och tjänstemän. ”Tänään voidaan hetki olla kuninkaita” [I dag kan vi för en stund vara kungar] låter som en skämtsam paus från vardagen. Sedan blir tonen ännu mer rak: ”Mitä vanhemmiksi vartutaan, sitä tyhmemmiksi muututaan” [Ju äldre vi blir, desto dummare blir vi]. På slutet kan den gamle vännen Vuorinen och berättaren knappt säga mer än ”Oli kiva nähdä” [Det var trevligt att ses]. Till och med hemmalivet spårar ur när berättaren kommer hem och nyckeln inte passar i låset. Låten gör alltså återträffen både komisk och sorgligt vardaglig: de gamla klasskamraterna har inte förändrat världen, men de har fått historier som är mycket roligare än skolans framtidsplaner.